Historik

Hjortsbergagården – från vision till verklighet

Av Birgitta Nilsson/ordförande Hjortsbergagåden

Hur kommer det sig att denna gård ligger just här, så vackert vid Sjöatorpasjön?
Vilka drivkrafter/visioner ligger bakom?

Gårdens historia börjar redan i de folkrörelser som växte fram i Sverige i slutet av 1800-talet, där frikyrkorörelsen var en stor del. Människor runtom i landet började då samlas i hemmen för
att be och läsa Bibeln. I Hjortsberga tog människor sig till ”stugmöte” i Sörhult 1876, hemma hos Johan Nilsson. Något senare samlades man hos Gustav Andersson i Sjöatorp Brodersgård. Arne Andersson, nuvarande ägare till Brodersgård, minns märken i golvet i ”salen”, där man för att få rum ställde ut bockar och lade brädor över för att sitta på. Liknande samlingar hölls även i Lyngsåsa. Så småningom byggdes ett missionshus i Hjortsberga, det invigdes 1916. I missionshusen hade man möten, i början med resepredikanter på besök, senare med egen anställd pastor –eller så delade flera församlingar på en anställd. Söndagsskola, och så småningom ungdomsarbete, var också en viktig del.
Söndagsskolan avslutades alltid med stor fest på våren, uppskattad av alla barnen.
En mer övergripande organisation kom på plats när Kronobergs Läns Missionsförening bildades 1886. Först
bildades Ynglinga- och Jungfruföreningar, som senare slogs ihop till Ungdomsföreningar. Föreningarnas uppgift var att ”tillgodose den troende ungdomens krav på aktivitet, rörlighet och omväxling”. Man samlade in medel till yttre missionen och anordnade ungdomsmöten. Ett stort sådant anordnades i Ryssby missionshus 1898, då frågan om att bilda ett Länsföreningens Ungdomsförbund också kom upp.
Detta genomfördes 1899. Kronobergs Kristliga Ungdomsförbund ville enligt stadgarna ”förena troende ungdom inom länet för gemensam uppbyggelse och verksamhet”.1910 anslöt sig ungdomsförbundet till det nybildade SMU (Svenska missionsförbundets ungdom). Snart kunde d anställa en ungdomssekreterare, som utöver att medverka vid de stora ungdomsmötena också reste mellan föreningarna. 1922 kom Gustaf Landmér som ny ungdomspastor till Kronobergs län. Han föreslog att det skulle ordnas en kurs för ungdoms och juniorledare, och 1927 hölls det första juniorlägret i Yxnanäs.1926 efterträddes Landmér av Edvin Zackrisson, som stannade som ungdomssekreterare till 1940. Under hans tid
utvecklades lägerverksamheten. Något som fascinerade många var att han kunde visa ljusbilder från en resa i Palestina – något sådant hade de flesta aldrig sett förut.
Lägerverksamheten fortsatte i många år i Dörarp, men till slut blev lägren så stora att man var tvungen att dela på dem. De utökades till Dörarp, Yxnanäs och Brittatorp. Även i Grännaforsa, hos makarna Oscar och Linnea Gustavsson, fanns en lägerplats, och i Sjöanäs, Hjortsberga erbjöd Gustaf Alm plats under flera år. Första juniorlägret anordnades i Gravanäs, Hjortsberga juni 1932.
Det första ungdomslägret i Kronobergs Distrikt anordnades 1934 i Gravanäs. Distriktsföreståndaren i Missionsförbundet i Jönköpings län, Axel Henriksson och hans hustru Emma ägde Gravanäs, och de erbjöd gården som lägerplats. Arrendatorerna på gården, syskonen David, Erik och Lisbeth Petersson (senare Backgård) hade flyttat dit från Backagården i Vrigstad och engagerade sig glatt i församlingens ungdomsarbete och musikliv. Gravanäs blev sedan lägerplats under många år.

Gravanäsläger

Lägren samlade många deltagare. Till lägren i Gravanäs 1932–1944 kom varje år hundratals ungdomar, ofta på cykel, och inte sällan långväga ifrån. Många tog en semestervecka för att komma dit. Ofta bodde man i tält på ängen. Alternativet för flickorna var att sova på den oinredda vinden hos arrendatorn och för pojkarna på höskullen, i ladugården. Maten lagades i arrendatorns kök och serverades i ett stort tält i trädgården.
Under dagarna lyssnade man på bibelstudier och samtalade om tro i grupper. På kvällarna hölls lägerbål nere vid sjön, där trosfrågor och spex blandades. I ”Lägerposten Gravanäslägret 1939” kan man se blandningen av bibelcitat, dikter, sånger och humor.
Pastor David Backgård (tidigare arrendator på Gravanäs) var ungdomssekreterare 1940–1944. Vid denna tid började lägerverksamheten få sådana proportioner att man gång på gång tog upp förslaget om att skaffa en egen lägerplats. Näste pastor på tjänsten blev Gustaf Aspengren som stannade där 1945–1955. Lägren var väldigt uppskattade – ungdomarna ville gärna komma tillbaka – men de krävde mycket ideellt arbete, och det blev lite tröttsamt att hitta platser för dem varje år. För att göra det mer praktiskt började man prata om en mer permanent plats – en lägergård.
Första gången det kom upp var vid styrelsemötet inför årsmötet 1942. ”Frågan om ungdomsgård diskuterades”, och det kom den att göra i många år. Så småningom fick man flera erbjudanden att ta ställning till: dels fanns ett erbjudande om att förmånligt få ta över en gård i Ryssby, dels erbjöd makarna
Gustavsson i Grännaforsa och Gustaf Alm i Sjöanäs, Hjortsberga goda villkor för att köpa de platser där det tidigare varit läger. Att det kom fler erbjudande gjorde det svårare att hantera. Men det erbjudande de till slut bestämde sig för kom från Hjortsberga Missionsförsamling. Det var Axel och Emma Henriksson, som från sin fastighet Gravanäs sålde ca 40 000 kvadratmeter till Missionsförsamlingen.
Området var avsett för ”Bedrivande av kristen och ideell verksamhet bland sant kristlig ungdom. Läger- och fritidsplats samt rekreationsplats vid semester och vintersport.” Köpeskillingen var 3 000 kr och erlades den 6 maj 1946.
”Gränserna äro: i söder till Sjöanäs rågång, i öster efter gamla Hultsvägen samt rätning i öster till s.k. Loths grinds västra grindstolpe vid järnvägen, i norr järnvägens gräns, samt i väster gränsen mot Hårestorp och fortsättningen i rak linje till sjön.”
Den 16 maj 1946 behandlades köpet på ett församlingsmöte i Missionsförsamlingen. Ordförande E.A. Carlsson läste kontraktet, redogjorde för köpet och lade fram fördelarna med det. "Församlingen antog med tacksamhet detta köp”.
Styrelsen hade föreslagit att överlåta området till Kronobergs Läns Kristliga Ungdomsförbund i befintligt skick med villkor att församlingsmedlemmar satsade efter ”råd och offersinne” för att få dem att anta erbjudandet. ”Tvenne andra förslag ligga tävlande att få ungdomsgården förlagd till sig.” Detta blev tydligen en drivkraft som snabbade på det hela.
Församlingen erbjöd nu marken, 5 000 kr (en donation från G. Andersson, Sjöatorp), löften om hjälp med arbetskostnader för huvudbyggnaden, samt ytterligare 1 000 kr, under förutsättning att ungdomsgården förlades till Hjortsberga.
Den 6 maj 1949 såldes ytterligare en markbit från Gravanäs till missionsförsamlingen för 350 kr. Marken blev avstyckad från Hårestorp när järnvägen byggdes, och detta tillköp gjorde att man nu fick en sammanhängande tomt mot järnvägen. På kullen vid järnvägen låg tidigare torpet Hallatorp, som revs före sekelskiftet 1900. F.d. soldat Gabriel Johansson Lood bodde där med sin hustru Annika – och det är alltså deras efternamn som gett namn åt badplatsen i Hjortsberga. Med lite slarvigt uttal har det blivit badplatsen vid ”Los”.
På Ungdomsförbundets årskonferens den 18 maj 1948 beslöt man att ”tacksamt mottaga ett erbjudande av fri tomtplats i Hjortsberga för att där bygga ungdomsgård.” Många av deltagarna på lägren i Hjortsberga fanns runtom i bygderna, och de hade fått med sig något som de ville att andra skulle få del av. Det var deras engagemang som gjorde att ungdomsgården kom till. Landmér skriver i Familjevännen:
”Denna gård skall väl inte endast vara en angelägenhet för vår ungdom. Det gäller väl allt folket.”
Så blev det också – men det dröjde innan man bytte namn från Ungdomsgården till Hjortsbergagården.
Ordförande E.A. Carlssons son, Marcus Smedberg, fick uppdraget att ta hand om alla frågorna inför köpeavtal, kontakter med lantmäteriet, med mera. Han hade uppfört sin egen bostad som granne till gården, och var tillsammans med sin hustru Sanny starkt engagerad i gården hela sitt liv. Marcus Smedberg ingick från början i byggnadskommittén, och han var sedan ordförande i gårdskommittén under många år.

Badplatsen

Redan i augusti 1946 togs badplatsen upp på ett sammanträde i kommunalfullmäktige. Missionsförsamlingens ordförande E.A. Carlsson meddelade muntligt att man inte hade något emot att hjortsbergaborna använde badplatsen som är belägen på Hjortsbergagårdens mark. Senare upprättades ett nyttjanderättsavtal.

Tomten bestod av skogsmark, och det blev ett tungt arbete under några år att göra i ordning den. Först togs skogen ner. Arne Andersson i Sjöatorp var med och sågade ner träd under stationsmästare Otto Arrhenius ledning. Arne var anställd vid E.A. Carlssons snickerifabrik och fick på betald arbetstid arbeta på ungdomsgårdens tomt under några veckor. Allt gjordes för hand. Motorsåg fanns ju ännu inte, det var yxa och såg som användes. Man försökte spara så mycket träd som möjligt, särskilt tallar. Stubbarna sprängdes bort med Nitrolit. Det var Gustav Karlsson i Slåttrarna som utförde detta riskfyllda arbete. Stenar bröts upp för hand och med hjälp av stenjättar. Arne berättar om hur han släpade bort stenar med hjälp av sin fars
hästar och om hur Landmér lastade sten och var ”stark som en björn”.

Arbetsläger

Gustaf Landmér (som var distriktsföreståndare sedan 1947) kallade samman ungdomar att arbeta på tomten. Man ville ju hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt. Arbetet startade den 4 oktober, när arbetet på lantbruken lugnat ner sig.
Stationsmästare Otto Arrhenius var arbetsledare, och man fick anmäla sig till verkmästare Marcus Smedberg. Ungdomar från Lammhult kom och stannade några dagar, sedan från Moheda, Ör, följt av Mistelås, Ryssby, Agunnaryd, Ljungby, Växjö, Åseda och Lenhovda, med flera orter. Hjortsbergabor ordnade
med mat och en del ungdomar övernattade hos församlingsmedlemmar. Första veckan gjordes ett 70-tal arbetstimmar med skogsarbete, röjning och planeringsarbete. Även pastorerna i länet arbetade under de första åren praktiskt på tomten.

Insamling
Gustaf Landmér och Gustaf Aspengren påbörjade insamlingar till gården. Virke samlades in, och listor skickades ut till församlingar och ungdomsföreningar där de kunde teckna sig för gåvor. Bland annat gjordes en sparbössa med gårdens form som skickades runt mellan församlingarna. Allt arbete, liksom alla insamlingar och offer, visar att gården verkligen var viktig för många.

Bygget
Ett hinder på vägen var att det till en början visade sig vara nästan omöjligt att få byggnadstillstånd. Byggnadsingenjör Lennart Nelsson från Ljungby ritade, gjorde kostnadsberäkningar och byggde en modell. Så småningom fick man ändå tillstånd, och bygget drog igång. När Valborgsbålet tändes 1954 låg materialet för bygget under presenningar och väntade.
Byggmästare Tage Eidenskog från Rydaholm fick uppdraget att bygga gården. Målningsarbetet utfördes till största delen av Sigurd Aspengren och hans bror Gustaf Aspengren (ungdomssekreterare), som hade en målerifirma i Åseda. Börje Martinsson var anställd evangelist, men fick även jobba på gården. Han och Arne Andersson jobbade en vecka med att plana ut tomten framför huvudbyggnaden. De grävde upp
gräsbitar och vände på dem och tillförde kalk för att snabba på nedbrytningen. Ingen extra jord kördes dit.
Byggnaden Från vägen kom man via entrén in i kyrksalen, som rymde ca 120 personer. Dörren var blästrad med motiv från gården.
Något förhöjt i förhållande till kyrksalen låg ett dagrum med öppen spis och balkong utanför. Där fanns även en lägerexpedition. På nedre botten var matsalen och köket med barservering beläget, med utgång mot sjösidan. På tredje våningen fanns rum för övernattning

Invigning

Landshövding Thorwald Bergquist höll ett högtidstal där han talade om ”målet att skapa unga till rika personligheter och till goda medborgare i svenska samhället”. ”Frikostiga donatorer, en kraftfull och energisk ledning har lett till att vi ser så mycket vackert färdigt. Och den har tillkommit också genom eget arbete inte minst ifrån de unga vilket är så värdefullt. De unga ska känna att de får ingenting gratis utan de skall själva
medverka och arbeta för att nå ett resultat”. Han avslutade med en önskan att gården ska bli en ”hemvist för ungdom att hämta livsavgörande intryck” och att den ska bli till ”gagn och välsignelse för de unga i vårt landskap”.

Värnamo Hornmusikkår spelade och Kronobergs kristliga sångarförbund sjöng. Kollekten som upptogs var 5 103:50 kr. ”Den största som någonsin tagits upp i Kronobergs län” enligt Familjevännen.
Alla som bidragit till gården var glada och belåtna. Kanske särskilt Gustaf Landmér. ”Han fick i kraft av sin personlighet och sitt engagemang människor att offra pengar och arbeta på tomten under åren då man väntade på att få bygglov. Utan honom hade det nog aldrig blivit någon ungdomsgård i Hjortsberga”, säger Christer Smedberg.
”Det har aldrig varit så mycket folk i Hjortsberga”, minns Arne Andersson från Sjöatorp, han var parkeringsvakt tillsammans med Sigfrid Smedberg och skulle placera alla bussar och bilar. Enligt Arnes anteckningar var det 12 bussar och cirka 400 bilar, och man fick parkera ända från dansbanan till träindustrin.
Cyklarna var oräknade. Polisen från Vislanda var där för att upprätthålla ordningen. Just denna dag utfördes komiskt nog trafikräkning på den obevakade järnvägsövergången i Hjortsberga. Den mannen blev nog något överraskad.

Eleverna vid kristendomsskolan 1956 har träffats vart femte år
ända fram till pandemin. Nu träffas man varje år.
Första konfirmanderna 1956
Från vänster Börje Johansson, Angelstad, Lars-Erik Johansson,
Mönsterås, Sivert Hugosson, Bäckebo, Sven-Olof Linnér,
Agunnaryd, Christina Blomberg, Hjortsberga, Bengt Lindell lärare,
Gunvor Blomberg, Hjortsberga, Lars-Olof Ödell, Köpingsvik, Nils
Aderman, Lessebo, Ragnvald Karlsson, Broaskog och Enar
Ankarberg, Skrikebo

Konfirmandträff 2022
Från vänster Gunvor Adolfsson, Hjortsberga, Sven-Olof Linnér, Växjö, Sivert Hugosson, Bäckebo, Christina Askenbom, Valla, Lars-Olof Ödell, Köpingsvik, Börje Johansson, Tyresö och Enar Ankarberg, Oskarshamn

Gården byggs till i omgångar Lägergården hade begränsat med sovplatser inomhus och det
gjorde att man redan 1962 uppförde annexet med sovplatser
och samlingsrum. Det gamla köket var bara några kvadratmeter stort under kyrksalen, med lågt i tak. Arbetsmiljön var inte den bästa. När dessutom sovplatserna ökade från ca 40 till ca 80 blev behovet av ett nytt kök uppenbart.
1978 byggdes huvudbyggnaden till med ny matsal och nytt lättarbetat kök med utsikt mot sjön. Då blev det även en kiosk på gaveln mot badplatsen. 2012 gjordes nya stora förbättringar då den ”gamla” matsalen byggdes ut mot sjön, och det ovanliggande dagrummet utökades genom att balkongen byggdes in. Även det ”gamla” köket under kyrksalen renoverades till ett fungerande självhushållskök. Idag finns alltså två
fungerande kök och matsalar,

Verksamheten breddas – några nedslag
Hjortsbergagården hade till en början många olika slags läger: scoutläger, ”gubbadagar”, kvinnoläger, konfirmandläger med mera. Många församlingar kom resande för att ha sina söndagsskolfester på gården. Arne Andersson minns firandet av en ”Söndagsskolans Dag” då ett specialtåg från Växjö kördes till Hjortsberga med söndagsskolbarn. Det är väl enda gången man har utropat ”Tåg till Hjortsberga” i Växjö. Från stationen marscherade alla med flaggor till gården.
”Hjortsbergadagen” i augusti var den största attraktionen, och samlade hundratals besökare. Bland andra sångaren Artur Ericsson gästade gården.
”Stacken” kallades de populära ungdomssamlingarna på lördagskvällarna som ungdomskonsulent Roland Bojestig anordnade.
Under åren har många föreståndare passerat.
Föreståndarparet Olle och Gulli Furuholm kom till gården 1983 och är de som varit där längst. Olle hade ett tidigt hållbarhetsperspektiv – han såg bland annat till att gården fick uppvärmning med hjälp av sjövärme. Hans yrkesskicklighet som rörmokare kom också väl till pass när toaletter och duschar installerades till rummen. Under Furuholms tid introducerades traditionen med julbord på gården – något som då var nytt ochdrog mycket folk.
Gården används numera året runt. Den har gått från att vara ungdomsgård och lägergård, till kursgård och alla åldrars gård.
Sedan Hjortsberga Missionsförsamling lades ner samlas scouterna här, i en lokal under annexet.
Många olika församlingar, kyrkor, företag, föreningar och privatpersoner använder i dag Hjortsbergagården. På somrarna hyrs den av flera olika grupper från Tyskland. Otaliga födelsedagar, bröllop och andra högtider har också firats här genom åren.
Nuvarande föreståndare är Lisbet Eriksson.
Ägandeförhållandena har förändrats. Tidigare ägde Södra Götalands Distrikt gården, numera ägs den av lokala församlingar: Equmeniakyrkan Alvesta/Moheda, Equmeniakyrkan Växjö och Brunnskyrkan, Åseda.

Så blev visionen om en gård – och inte bara en ungdomsgård utan en ”gård för folket” – verklighet. Snart kan vi fira att det var 70 år sedan Hjortsbergagården invigdes. Vi känner stor tacksamhet för de människor som hade visioner och också genomförde dem. De som bokstavligen talat ”bröt mark”.