Om oss

Hjortsbergagården är en året runt kurs - och lägergård som ligger naturskönt intill en av Kronobergs innesjöar strax utanför Alvesta.
På gården finner du huvudbyggnaden med sina två matsalar, konferensrum, självhushållskök och kyrksal. I annexet har vi 17 rum med hög vandrarhemsstandard och litet dagrum. I källarplanet har vi scoutlokalen som även fungerar som grupprum eller en plats för hantverkarkurser.
Vi försöker skräddarsy ett koncept som passar din bokning. Möjlighet finns att städa själv och ta med lakan men också full service där allt ingår.
Vi kan erbjuda dagkonferenser med tekniska hjälpmedel och mat från eget kök.
Med sitt harmoniska läge vid sjön och uteplats, är det en attraktiv gård att hyra som festlokal i anknytning till det stora självhushållsköket.

Hjortsbergagården ägs av 3 lokala församlingar inom Equmeniakyrkan; Växjö, Åseda, Moheda /Alvesta
Gården drivs som en Ideell Förening
Organisationsnummer: 802473-0403
Bankgiro 451-4287
Swish 123 440 71 36

Hjortsbergagården –
från vision till verklighet
Av BIRGITTA NILSSON
Hur kommer det sig att denna gård ligger just här, så vackert
vid Sjöatorpasjön? Vilka drivkrafter/visioner ligger bakom?
Gårdens historia börjar redan i de folkrörelser som växte fram
i Sverige i slutet av 1800-talet, där frikyrkorörelsen var en stor
del. Människor runtom i landet började då samlas i hemmen för
att be och läsa Bibeln. I Hjortsberga tog människor sig till
”stugmöte” i Sörhult 1876, hemma hos Johan Nilsson. Något
senare samlades man hos Gustav Andersson i Sjöatorp Brodersgård. Arne Andersson, nuvarande ägare till Brodersgård,
minns märken i golvet i ”salen”, där man för att få rum ställde
ut bockar och lade brädor över för att sitta på. Liknande
samlingar hölls även i Lyngsåsa.
Så småningom byggdes ett missionshus i Hjortsberga, det
invigdes 1916. I missionshusen hade man möten, i början med
resepredikanter på besök, senare med egen anställd pastor –
eller så delade flera församlingar på en anställd. Söndagsskola,
och så småningom ungdomsarbete, var också en viktig del.
Söndagsskolan avslutades alltid med stor fest på våren,
uppskattad av alla barnen.
En mer övergripande organisation kom på plats när
Kronobergs Läns Missionsförening bildades 1886. Först
bildades Ynglinga- och Jungfruföreningar, som senare slogs
ihop till Ungdomsföreningar. Föreningarnas uppgift var att
”tillgodose den troende ungdomens krav på aktivitet, rörlighet
och omväxling”. Man samlade in medel till yttre missionen och
anordnade ungdomsmöten. Ett stort sådant anordnades i
Ryssby missionshus 1898, då frågan om att bilda ett
Länsföreningens Ungdomsförbund också kom upp.
Detta genomfördes 1899. Kronobergs Kristliga Ungdomsförbund ville enligt stadgarna ”förena troende ungdom inom
länet för gemensam uppbyggelse och verksamhet”.
1910 anslöt sig ungdomsförbundet till det nybildade SMU
(Svenska missionsförbundets ungdom). Snart kunde de anställa en ungdomssekreterare, som utöver att medverka vid de
stora ungdomsmötena också reste mellan föreningarna. 1922
kom Gustaf Landmér som ny ungdomspastor till Kronobergs
län. Han föreslog att det skulle ordnas en kurs för ungdoms och
juniorledare, och 1927 hölls det första juniorlägret i Yxnanäs.
1926 efterträddes Landmér av Edvin Zackrisson, som
stannade som ungdomssekreterare till 1940. Under hans tid
utvecklades lägerverksamheten. Något som fascinerade många
var att han kunde visa ljusbilder från en resa i Palestina – något
sådant hade de flesta aldrig sett förut.
Lägerverksamheten fortsatte i många år i Dörarp, men till slut
blev lägren så stora att man var tvungen att dela på dem. De
utökades till Dörarp, Yxnanäs och Brittatorp. Även i Grännaforsa, hos makarna Oscar och Linnea Gustavsson, fanns en
lägerplats, och i Sjöanäs, Hjortsberga erbjöd Gustaf Alm plats
under flera år. Första juniorlägret anordnades i Gravanäs,
Hjortsberga juni 1932.
Det första ungdomslägret i Kronobergs Distrikt anordnades
1934 i Gravanäs. Distriktsföreståndaren i Missionsförbundet i
Jönköpings län, Axel Henriksson och hans hustru Emma ägde
Gravanäs, och de erbjöd gården som lägerplats. Arrendatorerna
på gården, syskonen David, Erik och Lisbeth Petersson (senare
Backgård) hade flyttat dit från Backagården i Vrigstad och
engagerade sig glatt i församlingens ungdomsarbete och
musikliv. Gravanäs blev sedan lägerplats under många år.
Gravanäsläger
Lägren samlade många deltagare. Till lägren i Gravanäs 1932–
1944 kom varje år hundratals ungdomar, ofta på cykel, och inte
sällan långväga ifrån. Många tog en semestervecka för att
komma dit. Ofta bodde man i tält på ängen. Alternativet för
flickorna var att sova på den oinredda vinden hos arrendatorn
och för pojkarna på höskullen, i ladugården. Maten lagades i
arrendatorns kök och serverades i ett stort tält i trädgården.
Under dagarna lyssnade man på bibelstudier och samtalade om
tro i grupper. På kvällarna hölls lägerbål nere vid sjön, där
trosfrågor och spex blandades. I ”Lägerposten Gravanäslägret
1939” kan man se blandningen av bibelcitat, dikter, sånger och
humor.
Läger i Gravanäs
Pastor David Backgård (tidigare arrendator på Gravanäs) var
ungdomssekreterare 1940–1944. Denna tid började lägerverk-
samheten få sådana proportioner att man gång på gång tog upp
förslaget om att skaffa en egen lägerplats. Näste pastor på
tjänsten blev Gustaf Aspengren som stannade där 1945–1955.
Lägren var väldigt uppskattade – ungdomarna ville gärna
komma tillbaka – men de krävde mycket ideellt arbete, och det
blev lite tröttsamt att hitta platser för dem varje år. För att göra
det mer praktiskt började man prata om en mer permanent
plats – en lägergård.
Första gången det kom upp var vid styrelsemötet inför
årsmötet 1942. ”Frågan om ungdomsgård diskuterades”, och
det kom den att göra i många år. Så småningom fick man flera
erbjudanden att ta ställning till: dels fanns ett erbjudande om
att förmånligt få ta över en gård i Ryssby, dels erbjöd makarna
Gustavsson i Grännaforsa och Gustaf Alm i Sjöanäs, Hjortsberga goda villkor för att köpa de platser där det tidigare varit
läger. Att det kom fler erbjudande gjorde det svårare att
hantera. Men det erbjudande de till slut bestämde sig för kom
från Hjortsberga Missionsförsamling. Det var Axel och Emma
Henriksson, som från sin fastighet Gravanäs sålde ca 40 000
kvadratmeter till Missionsförsamlingen. Området var avsett för
”Bedrivande av kristen och ideell verksamhet bland sant
kristlig ungdom. Läger- och fritidsplats samt rekreationsplats
vid semester och vintersport.” Köpeskillingen var 3 000 kr och
erlades den 6 maj 1946.”Gränserna äro: i söder till Sjöanäs
rågång, i öster efter gamla Hultsvägen samt rätning i öster till
s.k. Loths grinds västra grindstolpe vid järnvägen, i norr
järnvägens gräns, samt i väster gränsen mot Hårestorp och
fortsättningen i rak linje till sjön.”
Den 16 maj 1946 behandlades köpet på ett församlingsmöte i
Missionsförsamlingen. Ordförande E.A. Carlsson läste kontrak-
tet, redogjorde för köpet och lade fram fördelarna med det.
”Församlingen antog med tacksamhet detta köp”.
Styrelsen hade föreslagit att överlåta området till Kronobergs
Läns Kristliga Ungdomsförbund i befintligt skick med villkor
att församlingsmedlemmar satsade efter ”råd och offersinne”
för att få dem att anta erbjudandet.
”Tvenne andra förslag ligga tävlande att få ungdomsgården
förlagd till sig.” Detta blev tydligen en drivkraft som snabbade
på det hela.
Församlingen erbjöd nu marken, 5 000 kr (en donation från G.
Andersson, Sjöatorp), löften om hjälp med arbetskostnader för
huvudbyggnaden, samt ytterligare 1 000 kr, under förutsättning att ungdomsgården förlades till Hjortsberga.
Den 6 maj 1949 såldes ytterligare en markbit från Gravanäs till
missionsförsamlingen för 350 kr. Marken blev avstyckad från
Hårestorp när järnvägen byggdes, och detta tillköp gjorde att
man nu fick en sammanhängande tomt mot järnvägen. På
kullen vid järnvägen låg tidigare torpet Hallatorp, som revs före
sekelskiftet 1900. F.d. soldat Gabriel Johansson Lood bodde där
med sin hustru Annika – och det är alltså deras efternamn som
gett namn åt badplatsen i Hjortsberga. Med lite slarvigt uttal
har det blivit badplatsen vid ”Los”.
På Ungdomsförbundets årskonferens den 18 maj 1948 beslöt
man att ”tacksamt mottaga ett erbjudande av fri tomtplats i
Hjortsberga för att där bygga ungdomsgård.”
Många av deltagarna på lägren i Hjortsberga fanns runtom i
bygderna, och de hade fått med sig något som de ville att andra
skulle få del av. Det var deras engagemang som gjorde att
ungdomsgården kom till.
Landmér skriver i Familjevännen: ”Denna gård skall väl inte
endast vara en angelägenhet för vår ungdom. Det gäller väl allt
folket.” Så blev det också – men det dröjde innan man bytte
namn från Ungdomsgården till Hjortsbergagården.
Ordförande E.A. Carlssons son, Marcus Smedberg, fick uppdraget att ta hand om alla frågorna inför köpeavtal, kontakter
med lantmäteriet, med mera. Han hade uppfört sin egen bostad
som granne till gården, och var tillsammans med sin hustru
Sanny starkt engagerad i gården hela sitt liv. Marcus Smedberg
ingick från början i byggnadskommittén, och han var sedan
ordförande i gårdskommittén under många år.

Badplatsen
Redan i augusti 1946 togs badplatsen upp på ett sammanträde
i kommunalfullmäktige. Missionsförsamlingens ordförande
E.A. Carlsson meddelade muntligt att man inte hade något
emot att hjortsbergaborna använde badplatsen som är belägen
på Hjortsbergagårdens mark. Senare upprättades ett nyttjanderättsavtal.
Tomten
Tomten bestod av skogsmark, och det blev ett tungt arbete
under några år att göra i ordning den. Först togs skogen ner.
Arne Andersson i Sjöatorp var med och sågade ner träd under
stationsmästare Otto Arrhenius ledning. Arne var anställd vid
E.A. Carlssons snickerifabrik och fick på betald arbetstid arbeta
på ungdomsgårdens tomt under några veckor. Allt gjordes för
hand. Motorsåg fanns ju ännu inte, det var yxa och såg som
användes. Man försökte spara så mycket träd som möjligt,
särskilt tallar. Stubbarna sprängdes bort med Nitrolit. Det var
Gustav Karlsson i Slåttrarna som utförde detta riskfyllda arbete.
Stenar bröts upp för hand och med hjälp av stenjättar. Arne
berättar om hur han släpade bort stenar med hjälp av sin fars
hästar och om hur Landmér lastade sten och var ”stark som en
björn”.

Arbetsläger
Gustaf Landmér (som var distriktsföreståndare sedan 1947)
kallade samman ungdomar att arbeta på tomten. Man ville ju
hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt. Arbetet startade
den 4 oktober, när arbetet på lantbruken lugnat ner sig.
Stationsmästare Otto Arrhenius var arbetsledare, och man fick
anmäla sig till verkmästare Marcus Smedberg. Ungdomar från
Lammhult kom och stannade några dagar, sedan från Moheda,
Ör, följt av Mistelås, Ryssby, Agunnaryd, Ljungby, Växjö,
Åseda och Lenhovda, med flera orter. Hjortsbergabor ordnade
med mat och en del ungdomar övernattade hos församlingsmedlemmar. Första veckan gjordes ett 70-tal arbetstimmar med
skogsarbete, röjning och planeringsarbete. Även pastorerna i
länet arbetade under de första åren praktiskt på tomten.
Gustaf Landmér
Insamling
Gustaf Landmér och Gustaf Aspengren påbörjade insamlingar
till gården. Virke samlades in, och listor skickades ut till
församlingar och ungdomsföreningar där de kunde teckna sig
för gåvor. Bland annat gjordes en sparbössa med gårdens form
som skickades runt mellan församlingarna.
Allt arbete, liksom alla insamlingar och offer, visar att gården
verkligen var viktig för många.
Bygget
Ett hinder på vägen var att det till en början visade sig vara
nästan omöjligt att få byggnadstillstånd. Byggnadsingenjör
Lennart Nelsson från Ljungby ritade, gjorde kostnadsberäkningar och byggde en modell. Så småningom fick man
ändå tillstånd, och bygget drog igång. När Valborgsbålet tändes
1954 låg materialet för bygget under presenningar och väntade.
Byggmästare Tage Eidenskog från Rydaholm fick uppdraget
att bygga gården. Målningsarbetet utfördes till största delen av
Sigurd Aspengren och hans bror Gustaf Aspengren (ungdomssekreterare), som hade en målerifirma i Åseda.
Börje Martinsson var anställd evangelist, men fick även jobba
på gården. Han och Arne Andersson jobbade en vecka med att
plana ut tomten framför huvudbyggnaden. De grävde upp
gräsbitar och vände på dem och tillförde kalk för att snabba på
nedbrytningen. Ingen extra jord kördes dit.
Byggnaden
Från vägen kom man via entrén in i kyrksalen, som rymde ca
120 personer. Dörren var blästrad med motiv från gården.
Något förhöjt i förhållande till kyrksalen låg ett dagrum med
öppen spis och balkong utanför. Där fanns även en lägerexpedition. På nedre botten var matsalen och köket med barservering beläget, med utgång mot sjösidan. På tredje våningen
fanns rum för övernattning

Landshövding Thorwald Bergquist höll ett högtidstal där han
talade om ”målet att skapa unga till rika personligheter och till
goda medborgare i svenska samhället”. ”Frikostiga donatorer,
en kraftfull och energisk ledning har lett till att vi ser så mycket
vackert färdigt. Och den har tillkommit också genom eget
arbete inte minst ifrån de unga vilket är så värdefullt. De unga
ska känna att de får ingenting gratis utan de skall själva
medverka och arbeta för att nå ett resultat”. Han avslutade med
en önskan att gården ska bli en ”hemvist för ungdom att hämta
livsavgörande intryck” och att den ska bli till ”gagn och välsignelse för de unga i vårt landskap”.

Värnamo Hornmusikkår spelade och Kronobergs kristliga
sångarförbund sjöng. Kollekten som upptogs var 5 103:50 kr.
”Den största som någonsin tagits upp i Kronobergs län” enligt
Familjevännen.
Alla som bidragit till gården var glada och belåtna. Kanske
särskilt Gustaf Landmér. ”Han fick i kraft av sin personlighet
och sitt engagemang människor att offra pengar och arbeta på
tomten under åren då man väntade på att få bygglov. Utan
honom hade det nog aldrig blivit någon ungdomsgård i
Hjortsberga”, säger Christer Smedberg.
”Det har aldrig varit så mycket folk i Hjortsberga”, minns Arne
Andersson från Sjöatorp, han var parkeringsvakt tillsammans
med Sigfrid Smedberg och skulle placera alla bussar och bilar.
Enligt Arnes anteckningar var det 12 bussar och cirka 400 bilar,
och man fick parkera ända från dansbanan till träindustrin.
Cyklarna var oräknade. Polisen från Vislanda var där för att
upprätthålla ordningen. Just denna dag utfördes komiskt nog
trafikräkning på den obevakade järnvägsövergången i Hjortsberga. Den mannen blev nog något överraskad.

Eleverna vid kristendomsskolan 1956 har träffats vart femte år
ända fram till pandemin. Nu träffas man varje år.
Första konfirmanderna 1956
Från vänster Börje Johansson, Angelstad, Lars-Erik Johansson,
Mönsterås, Sivert Hugosson, Bäckebo, Sven-Olof Linnér,
Agunnaryd, Christina Blomberg, Hjortsberga, Bengt Lindell lärare,
Gunvor Blomberg, Hjortsberga, Lars-Olof Ödell, Köpingsvik, Nils
Aderman, Lessebo, Ragnvald Karlsson, Broaskog och Enar
Ankarberg, Skrikebo

Konfirmandträff 2022
Från vänster Gunvor Adolfsson, Hjortsberga, Sven-Olof Linnér,
Växjö, Sivert Hugosson, Bäckebo, Christina Askenbom, Valla,
Lars-Olof Ödell, Köpingsvik, Börje Johansson, Tyresö och Enar
Ankarberg, Oskarshamn
Gården byggs till i omgångar
Lägergården hade begränsat med sovplatser inomhus och det
gjorde att man redan 1962 uppförde annexet med sovplatser
och samlingsrum. Det gamla köket var bara några kvadratmeter stort under kyrksalen, med lågt i tak. Arbetsmiljön var
inte den bästa. När dessutom sovplatserna ökade från ca 40 till
ca 80 blev behovet av ett nytt kök uppenbart.
1978 byggdes huvudbyggnaden till med ny matsal och nytt
lättarbetat kök med utsikt mot sjön. Då blev det även en kiosk
på gaveln mot badplatsen. 2012 gjordes nya stora förbättringar
då den ”gamla” matsalen byggdes ut mot sjön, och det
ovanliggande dagrummet utökades genom att balkongen
byggdes in. Även det ”gamla” köket under kyrksalen
renoverades till ett fungerande självhushållskök. Idag finns
alltså två fungerande kök och matsalar,
Verksamheten breddas – några nedslag
Hjortsbergagården hade till en början många olika slags läger:
scoutläger, ”gubbadagar”, kvinnoläger, konfirmandläger med
mera. Många församlingar kom resande för att ha sina
söndagsskolfester på gården. Arne Andersson minns firandet
av en ”Söndagsskolans Dag” då ett specialtåg från Växjö kördes
till Hjortsberga med söndagsskolbarn. Det är väl enda gången
man har utropat ”Tåg till Hjortsberga” i Växjö. Från stationen
marscherade alla med flaggor till gården.
”Hjortsbergadagen” i augusti var den största attraktionen, och
samlade hundratals besökare. Bland andra sångaren Artur
Ericsson gästade gården.
”Stacken” kallades de populära ungdomssamlingarna på
lördagskvällarna som ungdomskonsulent Roland Bojestig
anordnade.
Under åren har många föreståndare passerat.
Föreståndarparet Olle och Gulli Furuholm kom till gården
1983 och är de som varit där längst. Olle hade ett tidigt
hållbarhetsperspektiv – han såg bland annat till att gården fick
uppvärmning med hjälp av sjövärme. Hans yrkesskicklighet
som rörmokare kom också väl till pass när toaletter och duschar
installerades till rummen. Under Furuholms tid introducerades
traditionen med julbord på gården – något som då var nytt och
drog mycket folk.
Gården används numera året runt. Den har gått från att vara
ungdomsgård och lägergård, till kursgård och alla åldrars gård.
Sedan Hjortsberga Missionsförsamling lades ner samlas scouterna här, i en lokal under annexet.
Många olika församlingar, kyrkor, företag, föreningar och
privatpersoner använder i dag Hjortsbergagården. På somrarna
hyrs den av flera olika grupper från Tyskland. Otaliga födelsedagar, bröllop och andra högtider har också firats här genom
åren.
Nuvarande föreståndare är Lisbet Eriksson.
Ägandeförhållandena har förändrats. Tidigare ägde Södra
Götalands Distrikt gården, numera ägs den av lokala
församlingar: Equmeniakyrkan Alvesta/Moheda, Equmeniakyrkan Växjö och Brunnskyrkan, Åseda.
Så blev visionen om en gård – och inte bara en ungdomsgård
utan en ”gård för folket” – verklighet. Snart kan vi fira att det
var 70 år sedan Hjortsbergagården invigdes. Vi känner stor
tacksamhet för de människor som hade visioner och också
genomförde dem. De som bokstavligen talat ”bröt mark”.
Redaktionskommitténs anmärkning:
Birgitta Nilsson bor i Gravanäs i Hjortsberga och är ordförande
för Hjortsbergagården ideell förening.